lyckligt slut?
Det här är berättelsen om veckan som gick (i helt eller delvis okronologisk ordning;
Det var en gång en flicka som tog sina vackraste änglar och åkte norröver i en svart liten bil. Dom skulle till Delsbo, i den fina gäslägenheten med sköna sängar och fina lakan. Där i lägenheten skrattades det mycket, röktes på balkongen, byttes kläder 523 gånger och delades ut diverse skönhetsprodukter till höger och vänster. Musik porlade fram ur Ems dator och livet var en fest, med några glas vin och någon cider till tilltugg.
Under några dagar dansade flickorna fram på små rosa moln, samt på dansgolvet i Hudiks folkets hus. Många prinsar visade framfötterna men vi änglar hade bara ögon för varandra. Den vackra älvan i sjumilakliv fick dock hjärtat att volta runt hos flickan - älvan, hon fick den bästa dansen. Tommy skötte sig ypperligt och dansen inför Sundsvallstävlingen som i framtiden skulle äga rum kändes förträfflig. Lördagskvällen avslutades på ett mindre sagoaktigt slut, men det verkar som om mirakel även kan ske i människorvärlden.
Förutom ömmande fötter, muskel, led och träningsvärk fanns hos änglarna stora leenden på läpparna efter helgen. Som om inte två av flickorna hade fått nog gav sig Emelie och Fia iväg på tränaräventyr i Delsbo och Söderhamn. Å vilka små stjärnor. Värt varenda timme, även om majoriteten av vanligt folk skulle åberopa sinnesförvirring om de visste att töserna under tre dygn varit dansant aktiva i 37 timmar.
Hemresan bestod av många tankar och funderingar, precis som uppresan för den delen. Ännu en helg hade gänget avverkat i dansens fotspår. En shoppingrunda här, å en matbit där, samt en fika och invägning där blev en helt magisk weekend. Tyvärr byttes leendet ut i total katastrofisk panik 2,5 mil innan Gävle, då den svarta lilla bilen halshöggs vid bränsleslangen. Ompackning, bilputtning, snöstorm, sommarskor, varningstriangel, pappa, bärgningsbil. Tankarna var överallt och tillslut satt flickorna i en varm bil med två gentlemen.
Tommy kramade om oss hårt, väl framme i Gävle. Få människor är så gudomliga som han. En räddare i nöden. Biljard, pilkastning, tacos, Desperata Hemmafruarnas säsongsavslutning, lite alkohol samt en stenhårdsäng gjorde deras väntan mindre plågsam. Dagen efter flörtades det hej vilt i Volvo/Renault butiken - vilket tillslut resulterade i en lånad kaffekopp samt en lagad bil. Dessutom, en 2000 kronor fattigare fattig student.
Äntligen var dom på väg igen! Dock hade Herr Vinter satt sina spår i form av vita frysta vattenmolekyler längs övre delen av landet. Något som vår huvudstads kära invånare helt och hållet hade förträngt. 10 timmar i ett kaotiskt klimat, med bilköer utan dess like, fick töserna genomlida. Det var plågsamt, det var tröttsmat, men dom kunde inte mer än skratta åt situationen. Det är svårt att tänka klart i förvirrade situationer. Klockan 4, torsdag morgon kunde äntligen 2:ans växel läggas i och äntligen rullade bilen mot sitt mål.
Slutet på veckan som gått, har för flickans del mest varit sovandes. Hjärtklappning, andnöd, tankar och saknaden av livslust har krypit sig över henne titt som tätt. Förkylningen samt alla yttre och inre kroppsliga skador skulle under veckan som följde undersökas av doktorn. Resterande dagar kändes som ett dimmigt töcken för flickan, hon visste inte riktigt vad som hänt fram till nu. Men hon visste att middagar, vinglas, filmer, godis och vänner låg nära på näthinnan.
Dessutom fanns det en prins som höll om henne om natten, någon som faktiskt fick henne att känna sig lugn. Hon var tacksam men rädd, ibland är det svårt att förklara. Utan Emelie, Anna och Linda skulle varken lördagens middag, resan eller hennes liv varit givande. Och familjens band går inte att klippa, dom bara finns där. Hon är lyckligt lottad, men levde hon lycklig i alla sina dagar?
Det var en gång en flicka som tog sina vackraste änglar och åkte norröver i en svart liten bil. Dom skulle till Delsbo, i den fina gäslägenheten med sköna sängar och fina lakan. Där i lägenheten skrattades det mycket, röktes på balkongen, byttes kläder 523 gånger och delades ut diverse skönhetsprodukter till höger och vänster. Musik porlade fram ur Ems dator och livet var en fest, med några glas vin och någon cider till tilltugg.
Under några dagar dansade flickorna fram på små rosa moln, samt på dansgolvet i Hudiks folkets hus. Många prinsar visade framfötterna men vi änglar hade bara ögon för varandra. Den vackra älvan i sjumilakliv fick dock hjärtat att volta runt hos flickan - älvan, hon fick den bästa dansen. Tommy skötte sig ypperligt och dansen inför Sundsvallstävlingen som i framtiden skulle äga rum kändes förträfflig. Lördagskvällen avslutades på ett mindre sagoaktigt slut, men det verkar som om mirakel även kan ske i människorvärlden.
Förutom ömmande fötter, muskel, led och träningsvärk fanns hos änglarna stora leenden på läpparna efter helgen. Som om inte två av flickorna hade fått nog gav sig Emelie och Fia iväg på tränaräventyr i Delsbo och Söderhamn. Å vilka små stjärnor. Värt varenda timme, även om majoriteten av vanligt folk skulle åberopa sinnesförvirring om de visste att töserna under tre dygn varit dansant aktiva i 37 timmar.
Hemresan bestod av många tankar och funderingar, precis som uppresan för den delen. Ännu en helg hade gänget avverkat i dansens fotspår. En shoppingrunda här, å en matbit där, samt en fika och invägning där blev en helt magisk weekend. Tyvärr byttes leendet ut i total katastrofisk panik 2,5 mil innan Gävle, då den svarta lilla bilen halshöggs vid bränsleslangen. Ompackning, bilputtning, snöstorm, sommarskor, varningstriangel, pappa, bärgningsbil. Tankarna var överallt och tillslut satt flickorna i en varm bil med två gentlemen.
Tommy kramade om oss hårt, väl framme i Gävle. Få människor är så gudomliga som han. En räddare i nöden. Biljard, pilkastning, tacos, Desperata Hemmafruarnas säsongsavslutning, lite alkohol samt en stenhårdsäng gjorde deras väntan mindre plågsam. Dagen efter flörtades det hej vilt i Volvo/Renault butiken - vilket tillslut resulterade i en lånad kaffekopp samt en lagad bil. Dessutom, en 2000 kronor fattigare fattig student.
Äntligen var dom på väg igen! Dock hade Herr Vinter satt sina spår i form av vita frysta vattenmolekyler längs övre delen av landet. Något som vår huvudstads kära invånare helt och hållet hade förträngt. 10 timmar i ett kaotiskt klimat, med bilköer utan dess like, fick töserna genomlida. Det var plågsamt, det var tröttsmat, men dom kunde inte mer än skratta åt situationen. Det är svårt att tänka klart i förvirrade situationer. Klockan 4, torsdag morgon kunde äntligen 2:ans växel läggas i och äntligen rullade bilen mot sitt mål.
Slutet på veckan som gått, har för flickans del mest varit sovandes. Hjärtklappning, andnöd, tankar och saknaden av livslust har krypit sig över henne titt som tätt. Förkylningen samt alla yttre och inre kroppsliga skador skulle under veckan som följde undersökas av doktorn. Resterande dagar kändes som ett dimmigt töcken för flickan, hon visste inte riktigt vad som hänt fram till nu. Men hon visste att middagar, vinglas, filmer, godis och vänner låg nära på näthinnan.
Dessutom fanns det en prins som höll om henne om natten, någon som faktiskt fick henne att känna sig lugn. Hon var tacksam men rädd, ibland är det svårt att förklara. Utan Emelie, Anna och Linda skulle varken lördagens middag, resan eller hennes liv varit givande. Och familjens band går inte att klippa, dom bara finns där. Hon är lyckligt lottad, men levde hon lycklig i alla sina dagar?
Kommentarer
Trackback