Från hel till halv

- ett kapitel från ett krossat hjärta


Jag önskar att alla fick känna det där - kärlek. Känslan av trygghet, närhet och ömhet. Det var du och jag mot världen. Vi blev hela tillsammans, som två pusselbitar. Två vilsna själar i en kärlek. Det var så vi sa. Vart tog allt vägen? Vem bränner den bro som sägs vara underbar och felfri? Tårar rinner. Igen och igen. Så mycket känslor och total förvirring. Vakna. Jag vill så gärna vakna upp ur denna mardröm - kanske har jag just vaknat upp och kommit tillbaka efter en alldeles för bra och fin dröm. Vår dröm.

Kärlek skulle kunna vara meningen med livet. Att älska och bli älskad. Men inget behöver vara perfekt för att vara underbart - det måste vi förstå. Vad är det egentligen som betyder? Vem, varför? Tacksamhet. Det borde kanske tillämpas mera. Jag är tacksam för alla sekunder men rädd för tomheten. Det är svårt att släppa taget om något som är obeskrivligt. Livet går vidare, det går inte att ändra på. Är rädsla en känsla som styr över kärleken? Det borde vara lättare att vara rädd tillsammans.

Livet är en bråkdel av oändligheten. Vi borde gråta mindre och le mer. Inte förrän hjärtat krossats kan det bli helt igen. Jakten på mina trasiga bitar har börjat...




"Det är först när du öppnar ögonen du inser vad som finns framför dig"

"Det är en sjukdom att bli dumpad"

"Ibland borde vi sluta fråga ovh istället vänta på svaret"

"Kärleken till dig själv är avgörande för kärleken till andra"

"Vänskap är kärlek i dess finaste skrift"



Peter hjärta Fia

tillägg.?

Vad finns det å säga? Egentligen.

...livet går alltid vidare...


Just nu är jag som ögat i tornadon.
Tolkas som det tolkas vill.




Jag vill bara ha lite lugn och ro, balans och trygghet, kärlek, förståelse och Livet.
Bara?