filosofifia -

lekstuga!

Igår efter jobbet åkte jag till Marie. *mys*
Ingen av oss hade en jätte "~~uppåt"~~ dag så vi var inte särskilt motiverade till att anstränga oss. Speciellt inte med Arvid, Mias 4 åring. Under tiden som Arvid far runt i lägenheten som en gigantisk tornado konstaterar jag att mitt tålamod med barn aldrig vart så lågt som igår.

- Det är sånna här dagar jag kommer sjukskriva mig när jag börjar jobba som lärare.
(tystnad)
- Jag ska aldrig skaffa barn.
- Jag ska aldrig skaffa fler barn. Nej tack.
- Fattar han ingenting?! Jag vill bara säga till honom å skärpa till sig.
(vi börjar skratta åt oss själva)
- Hallå? Han är bara fyra år.

Då bestämmer vi oss för att äta lite mat och sen titta på Bolibompa. DÅ får jag ett riktigt frispel.
Det första vi möts av på detta barnprogram är en mängd ungar som sjunger en fånig sång om att peta näsan (och SOM dom petar näsan).

- Amen va fan?! Är det det här man ska lära sina barn? Å peta näsan! Byt program!

(vänder mig mot Arvid som sitter med hela pekfingret uppkört i vänster näsborre å ser vääldigt nöjd ut)

Både Mia å Jag brister ut i ett tokskrattanfall och följande minuter bara åker vi med i en fyraårings fantastiska värld. Jag antar att jag blev som en ~~skitunge~~ själv, otroligt lättroad och efter massa sköna "kissapåsigskratt" fick vi ta vårt vuxna förnuft till fånga. Men genast kändes hela jag mycket bättre.

Jag kommer nog skaffa barn ändå.

2007-10-18 @ 10:38:05 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (1) Trackbacks ()

nykär

Jag tror på kärlek vid första ögonkastet! (eller ska vi säga första tonerna av melodin?)
Lyssnade som vanligt på p3 förra veckan och en förmiddag var det en intevju med en tjej som tydligen just släppt sitt första soloalbum. Efter lite snack spelades ett av spåren och shit säger jag bara..

Jag trillade dit! Helt knockad. Vem var hon?!
Tillslut var denna fantastiska melodi slut och tjejen hette Jennie Abrahamson. Albumet "Lights" var någonting jag skulle införskaffa mig illa kvickt.

Sprang in på Åhléns i Växjö (där jag just då befann mig) och in på musikavdelningen. Såg lagom förvirrad ut och en trevlig kille kom fram och undrade om jag behövde hjälp. :)

- ja tack. jag letar efter jennie abrahamsons nysläppta skiva "lights".
- vem sa du?
- jennie abrahamson.
- tyvärr men någon sån tror jag då rakt inte att vi har här...
- inte? hon skulle släppt sin skiva nu i veckan.
(killen kollar runt bland hyllor och skrivor)
- hmm. för säkerhetsskull ska jag kolla i datorn men jag tror inte vi har den.
- okej...
(killen knapprar frenetiskt samtidigt som han frågar en kollega om hon vet men nej..)
- hur stavar hon sitt namn?
- jag vet inte...
- nej men herregud! det var som... enligt den här maskinen ska vi ha ETT exemplar av en Jennie Abrahamson "Lights" som kom in igår. Men var har vi den?!

Tillslut efter att både killen å tjejen letat överallt (typ) så hittar dom skivan i en hög oupplockade skivor. Snacka om lycka hos fröken Johansson!!

- jaha, vilken tur. (säger en nöjd och leende expedit)
- ja verkligen!
- vad är det här för tjej då?
- jag vet inte riktigt. jag hörde henne på p3 nyss och jag blev tokkär. lite såhär myspop.
- då kanske vi får beställa hem nått ex till då.
- gör det!!

Ut i bilen och på med högsta volym. 11 spår. Grymt bra allihop!! Å som denna skiva gått het i min närhet. *lycklig*

Jennie! You rock my world.

2007-10-16 @ 13:23:52 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (3) Trackbacks ()

eftertanke*

När jag bara går hemma blir det lätt att jag börjar hypertänka - tänka sönder saker. Inte bra.
Idag ringde jag om lite jobb. Alltid något iaf - ett steg i rätt riktning.
Om bara du kunde ringa å förklara så kunde jag kanske åtminstone sluta älta ett problem.

Tack Alla för att ni läser min blogg (mitt inlägg om Rödeby!). Igår hade jag 102 läsare och över 150 träffar. Otroligt! Å tack för era kommentarer (jag blir jätteglad när ni tar er tid att kommentera vad ni läst).

Idag finns min Rödebytext dessutom med i vår tidning här hemma - Sydöstran.
Det var en ganska lustig känsla att se mina ord i pappersformat. Helt plötsligt snackar vi inte heller 100 läsare...

en dag i taget
ska jag söka mina ögonblicks lycka
jag ska utvecklas i jaget
och jag ska tycka
en dag i taget

2007-10-10 @ 15:14:51 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (1) Trackbacks ()

ta dig tid*

Lördagen den 6 oktober vaknade jag borta av ett tyst ljud från min mobiltelefon.

"Det har visst vart livat i Rödeby i natt. Någon du känner?" läser jag i ett sms från en vän.

Yrvaken slår jag numret till mamma. Något som har hänt? Vad kan det vara? Snart skulle jag nog få reda på det för det som inte mamma vet, det är inte värt att veta.

"Hallå ja."

Följande minut får jag veta om tragedin hemma, sorgespelet i Rödeby. En pojke död, en pojke allvarligt skadad och en familjefar helt plötsligt en mördare. Varför är det första som dyker upp i mitt, precis som i många andras huvud. Mamma vet för tillfället inte mer men hon lovar att höra av sig så fort hon har skvallrat på byn.

För det är ju det de gör mammorna. Precis som alla andra just nu. Alla pratar, men ingen vet egentligen någonting. Alla tror och det man tror, så är det. Hemma går det många historier och de kloka väljer att tro på grunden, det viktiga - det faktiska. En pojke död, en pojke allvarligt skadad och en familjefar helt plötsligt en mördare. Vad finns det egentligen mer att spekulera i?

Nyfikenheten driver människan att prata. Vi vill veta. Vi suger på karamellen mitt i allt detta elände. Vem gjorde vad? När hände det? Var det verkligen si? Hur kan någon tänka så? Historierna har ändrats och vissa är värre än andra, men det värsta av allt är att kärnan är sann. Även jag ville veta och väntade på att mamma skulle ringa snarast! Istället ringer min lillebror tre timmar senare. Han berättar vad han hört och jag börjar sakta förstå och inse.

Mitt hemma. Min skola. Skolan jag än idag har svårt att titta på. Alla vet att det är en stökig skola och förmodligen den sista jag själv vill sätta mina framtida barn i. Om inget förändras - kanske vågar vi hoppas nu - hoppas på bättring? Min kyrka där jag sjöng sånger när jag slutade skolan och människor jag mött, sett i ögonen och som finns, lever. Levde. Ändå är det min värld. Min trygghet. Jag kände under mitt samtal med min bror att jorden rubbades en aning, jag svajade till och en tår dök plötsligt upp i ögonvrån. Vem fan rubbar min trygghet och min verklighet?!

Eftersom jag inte var hemma och inte hade några planer på att komma hem förrän måndag morgon kom jag inte närmare "min verklighet hemma" än text-tv, tidningsnotiser och skvaller i telefon. Det var ändå relativt skönt, jag hann få perspektiv och reflektera. Idag har jag kommit hem och allt känns som vanligt, fast annorlunda. Jag har tänkt mycket och det känns faktiskt som luften blivit annorlunda i vårt lilla samhälle. Ord, bokstäver, meningar. Mitt sätt att uttrycka mig, Jag ville försöka förmedla vad jag tänker, känner och ser.

Några hus nedanför mig, nerför backen och till vänster. I ett hus som ser ut som våra hus gör här, i ett hem som likväl kunde varit mitt - eller ditt. Dit kommer Simon aldrig tillbaka. Simon blev 15 år och skjuten till döds. Vems är felet?

På en avdelning i en vitbäddad säng inne i stan ligger en 16-årig pojke som vi alla skulle klassificera som "bråkstake". Han är nyopererad, skjuten. Han lever. Vems är felet?

Någonstans, förmodligen i ett trångt, kalt, litet utrymme sitter en medelålders man. Han tänker, känner och saknar sin familj. För han har en familj. Deras trygghet hade redan innan rubbats då Rödebygänget vandaliserat familjen både fysiskt och psykiskt. Nu är tryggheten förstörd. Bägaren blev full och det rann över för mannen - ett gevär och några skott senare är mångas liv slagna i spillror. Vems är felet?

Idag bestämde jag mig för att åka till Rödeby och känna efter. Jag mötes först av en fotograf som stod och tog bilder på skolan. Jag började fundera på hur han tänkte? Kände? När något sådant här händer ställs vi människor inför stora och svåra frågeställningar. Vissa helt utan logik eller svar. Finns det verkligen någon individ som inte blir berörd? Nog för att det kanske känns något extra för mig när det är i min värld det händer. Men om du öppnar ögonen förstår du att det är lika mycket i din värld det sker.

Några steg senare befann jag mig för första gången på flera år mitt på min gamla skolgård. Allt såg ut som det gjorde då men jag kände mig annorlunda. Vuxen. Klok och stark. Jag blev otroligt lugn av min egen insikt över hur mycket jag utvecklats sen jag själv var en av de flickor som just passerade mig. Min yngsta lillasyster kommer sakta emot mig och brister ut i gråt. Simon var en vän till henne. Jag gråter också. Först för att min älskade syster är olycklig, sen för att samhället är fel och livet ibland orättvist. Vi håller om varandra och tillslut blir jag den starka storasyster jag är. Vi går tillsammans och pratar, känner efter och ser oss omkring. På skolan finns massor av tankar. Bord, väggar, skåp - överallt hälsningar om all världens orättvisa och hur saknad och älskad 15-åriga Simon är. Det ligger ett fotografi på bordet. Simon och hans blonda, otroligt söta flickvän. En liten textrad skildrar hur mycket hon saknar honom och det berör mig.

Jag tar min syster i handen och vi går vidare till kyrkan. Där möts vi av två kvinnliga präster som är trevliga och förstående. Just nu är det endast några få personer i kyrkan. Jag tänder ett ljus, inte bara för Simon utan även för Kristoffer, familjefadern samt allas nära och kära. "Människor förändras när jag ändrar uppfattning om dem. Världen förändras när jag ändrar uppfattning om den." skriver jag på en lapp och lägger i korgen med redan hundratals hälsningar. Det kommer in två unga tjejer med blommor. De tänder ljus och sätter sig en stund. Jag ler och får leenden tillbaka. Den ena flickan gråter. Tillsammans med min syster går jag sakta ut ur kyrkan och jag älskar henne lite mer än nyss. Jag känner enorm tacksamhet för att jag lever.

Vems är då felet i denna hemska tragedi?

Jag vill påstå att det är vårt fel. Allas fel. Många skyller ifrån sig, på polis, skola, föräldrar. På mannen som sköt, på ungdomarna som förstörde. Om jag säger att det är ditt fel? Varför har inte du gjort något och framför allt - varför gör du inget nu? Alla människor har ett ansvar i samhället. För samhället, framtiden och sig själva. Vi har alltid ett val. Ett val som innebär att vi antingen blir offer eller människa - en ansvarstagande, vuxen individ som strävar efter och tror på - Lycka. Väljer vi att vara offer skyller vi på andra, tar enkla vägar och blundar tills det är för sent.

Jag försöker ta min del av ansvaret fast att jag inte direkt är inblandad i detta hemska som inträffat. Jag har idag visat att jag tänker på Simon och alla andra inblandade och jag väljer härmed att öppet blotta mina tankar. Kanske kan jag få någon annan själ att tänka till. Det vore för mig ett mirakel. Alla människor gör sitt bästa, det tror jag verkligen - sitt bästa utifrån sin egen kunskap och förmåga. Är det då denna människas fel att Du inte tycker att det är tillräckligt? Är det kanske Dina egna tankar Du ska börja reflektera över istället för varför andra inte gör precis det som Du tycker är rätt?

Tillsammans. I svåra stunder måste människor hålla ihop. Det är hemskt att det får gå så här långt men det finns en mening med allt. Tillsammans kan vi se den.

Försök att tänka på vad Du kan göra föra att tillvaron ska bli bättre och inte på hur orättvist livet är.

Fråga Dig inte vems felet är utan istället vem Du faktiskt vill vara.

2007-10-08 @ 21:41:31 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (11) Trackbacks ()

rödeby...

...ikväll ska jag skriva ett riktigt inlägg - om Rödeby.

Först ska jag åka å samla in lite känsla, få en bild av min nya verklighet å sen måste jag nog träna.

2007-10-08 @ 15:50:50 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (0) Trackbacks ()

av med masken!

I natt jobbade jag.
Och sträckläste Kay Pollaks bok "att välja Glädje".
Vilken bok!
(å än har jag halva kvar)

"Kanske kan man tjusas av en mask. Rent av förföras av den. Eller skrämmas av den. Men ingen kan sant älska en mask. Kärlek är bara möjlig att känna till människan bakom masken. Kärlek är bara möjlig att känna till sanningen."

Idag tog min lillasyster Lina körkort!
Grattis min lilla loppa!
*stolt storasyster*

2007-10-08 @ 13:11:20 Permalink Helt enkelt. Kommentarer (0) Trackbacks ()

lite bilder :)

Jag funderar på å skaffa mig en bilddagbok. (kanske?) Men här är iaf lite bilder från mitt liv den senaste tiden! :)
Jag väljer att kalla följande lilla fotoalbum för ;

Vardagsmat för Fia! (bra va?)

Jag och min lillkusin Melvin 3 månader

En liten hälsning till min bästa Linda - hårdrockstecken rockar!

Min "nya" fina frilla (nu med lite svart i oxå å lite lite längre)

Peter och Jag (i mina nya fina skor!) på "Shake" i Spekeröd