filosofifia

Länge har jag varit en person som velat haft allt, och gärna lite till.
De sista åren har jag mer och mer kommit till insikt och att allt i betydelsen "går att ta på" inte är det viktiga, utan snarare att sträva efter att ha "allt som inte går att ta på".
Lycka vs nya jeans känns numer som ett ganska enkelt alternativ.
Även om jag än idag ibland tror att nya jeans ger mig lycka.

Att vara mamma (och pappa såklart) sätter mycket insikter på prov.
Och pengar.
Eftersom jag inte hade jobbat tillräckligt innan Villem kom får jag endast lägsta penning, vilket för er barnlösa motsvarar 180 kr per dag!
Dessutom vill vi inte ta ut alla dagar nu utan spara till framtida grejor oxå.
Jag är glad om jag får över 3000 i inkomst en månad - där förstår ni ungefär.
Alltså lever vi på Anders i stort sett.
En familj. En mamma en pappa och ett barn.

Eftersom pengar nu alltså får ett lite annat värde, får därmed även saker man köper för pengar ett helt annat värde.
Såklart är det viktigaste att vi har tak över huvudet, mat i magen och får vara friska och lyckliga tillsammans.
Men i verkligheten finns det ju betydligt fler måsten än så.

Sen Villem kom har vi fått massor av saker (kläder främst!) och vi är otroligt tacksamma för varenda pinal. Tack alla.
Nu när han växer växer även hans behov av olika måsten.
Nya måsten i vår familj.

Jag själv är en person som älskar att ge!
Att ge någon något som den personen behöver är ju ännu bättre.
Och att ge till någon som inte har möjligheten själv är fantastiskt.
Att få försöker jag lära mig att uppskatta.
Att få vad vi behöver har jag börjat att gråta över.
Medans att få från någon som inte har möjlighet att egentligen ge ger mig skuldkänslor.

Det blir en sån stor skillnad när man måste välja.
Vad . ska . vara . värt . vad.
Varje gång jag ser en sak vi inte behöver. Något onödigt.
Tänker jag numer på vad vi verkligen behöver.
Vad vi hade kunnat få eller köpa istället.

Det är verkligen svårt att vara tacksam över saker vi får.
När vi egentligen behöver något annat.
Som vi inte har möjlighet att ge oss själva.
Därför vill jag inte längre ha något som vi inte behöver.
För det ger mig känslor jag inte vill ha.
Känslan av att inte kunna ge vår Villem det han behöver.

Nu tänker jag gråta en stund för att inte alla kan förstå hur jag menar, tänker och känner.
Sen får det vara bra.
Sen ska jag vara en bra mamma och ge Villem det jag kan.
En Kram.