ta dig tid*



Lördagen den 6 oktober vaknade jag borta av ett tyst ljud från min mobiltelefon.

"Det har visst vart livat i Rödeby i natt. Någon du känner?" läser jag i ett sms från en vän.

Yrvaken slår jag numret till mamma. Något som har hänt? Vad kan det vara? Snart skulle jag nog få reda på det för det som inte mamma vet, det är inte värt att veta.

"Hallå ja."


Följande minut får jag veta om tragedin hemma, sorgespelet i Rödeby. En pojke död, en pojke allvarligt skadad och en familjefar helt plötsligt en mördare. Varför är det första som dyker upp i mitt, precis som i många andras huvud. Mamma vet för tillfället inte mer men hon lovar att höra av sig så fort hon har skvallrat på byn.

image46

För det är ju det de gör mammorna. Precis som alla andra just nu. Alla pratar, men ingen vet egentligen någonting. Alla tror och det man tror, så är det. Hemma går det många historier och de kloka väljer att tro på grunden, det viktiga - det faktiska. En pojke död, en pojke allvarligt skadad och en familjefar helt plötsligt en mördare. Vad finns det egentligen mer att spekulera i?
image47

Nyfikenheten driver människan att prata. Vi vill veta. Vi suger på karamellen mitt i allt detta elände. Vem gjorde vad? När hände det? Var det verkligen si? Hur kan någon tänka så? Historierna har ändrats och vissa är värre än andra, men det värsta av allt är att kärnan är sann. Även jag ville veta och väntade på att mamma skulle ringa snarast! Istället ringer min lillebror tre timmar senare. Han berättar vad han hört och jag börjar sakta förstå och inse.

Mitt hemma. Min skola. Skolan jag än idag har svårt att titta på. Alla vet att det är en stökig skola och förmodligen den sista jag själv vill sätta mina framtida barn i. Om inget förändras - kanske vågar vi hoppas nu - hoppas på bättring? Min kyrka där jag sjöng sånger när jag slutade skolan och människor jag mött, sett i ögonen och som finns, lever. Levde. Ändå är det min värld. Min trygghet. Jag kände under mitt samtal med min bror att jorden rubbades en aning, jag svajade till och en tår dök plötsligt upp i ögonvrån. Vem fan rubbar min trygghet och min verklighet?!

image44

Eftersom jag inte var hemma och inte hade några planer på att komma hem förrän måndag morgon kom jag inte närmare "min verklighet hemma" än text-tv, tidningsnotiser och skvaller i telefon. Det var ändå relativt skönt, jag hann få perspektiv och reflektera. Idag har jag kommit hem och allt känns som vanligt, fast annorlunda. Jag har tänkt mycket och det känns faktiskt som luften blivit annorlunda i vårt lilla samhälle. Ord, bokstäver, meningar. Mitt sätt att uttrycka mig, Jag ville försöka förmedla vad jag tänker, känner och ser.


Några hus nedanför mig, nerför backen och till vänster. I ett hus som ser ut som våra hus gör här, i ett hem som likväl kunde varit mitt - eller ditt. Dit kommer Simon aldrig tillbaka. Simon blev 15 år och skjuten till döds. Vems är felet?

På en avdelning i en vitbäddad säng inne i stan ligger en 16-årig pojke som vi alla skulle klassificera som "bråkstake". Han är nyopererad, skjuten. Han lever. Vems är felet?

Någonstans, förmodligen i ett trångt, kalt, litet utrymme sitter en medelålders man. Han tänker, känner och saknar sin familj. För han har en familj. Deras trygghet hade redan innan rubbats då Rödebygänget vandaliserat familjen både fysiskt och psykiskt. Nu är tryggheten förstörd. Bägaren blev full och det rann över för mannen - ett gevär och några skott senare är mångas liv slagna i spillror. Vems är felet?

image42

Idag bestämde jag mig för att åka till Rödeby och känna efter. Jag mötes först av en fotograf som stod och tog bilder på skolan. Jag började fundera på hur han tänkte? Kände? När något sådant här händer ställs vi människor inför stora och svåra frågeställningar. Vissa helt utan logik eller svar. Finns det verkligen någon individ som inte blir berörd? Nog för att det kanske känns något extra för mig när det är i min värld det händer. Men om du öppnar ögonen förstår du att det är lika mycket i din värld det sker.
image48

Några steg senare befann jag mig för första gången på flera år mitt på min gamla skolgård. Allt såg ut som det gjorde då men jag kände mig annorlunda. Vuxen. Klok och stark. Jag blev otroligt lugn av min egen insikt över hur mycket jag utvecklats sen jag själv var en av de flickor som just passerade mig. Min yngsta lillasyster kommer sakta emot mig och brister ut i gråt. Simon var en vän till henne. Jag gråter också. Först för att min älskade syster är olycklig, sen för att samhället är fel och livet ibland orättvist. Vi håller om varandra och tillslut blir jag den starka storasyster jag är. Vi går tillsammans och pratar, känner efter och ser oss omkring. På skolan finns massor av tankar. Bord, väggar, skåp - överallt hälsningar om all världens orättvisa och hur saknad och älskad 15-åriga Simon är. Det ligger ett fotografi på bordet. Simon och hans blonda, otroligt söta flickvän. En liten textrad skildrar hur mycket hon saknar honom och det berör mig.
image43

Jag tar min syster i handen och vi går vidare till kyrkan. Där möts vi av två kvinnliga präster som är trevliga och förstående. Just nu är det endast några få personer i kyrkan. Jag tänder ett ljus, inte bara för Simon utan även för Kristoffer, familjefadern samt allas nära och kära. "Människor förändras när jag ändrar uppfattning om dem. Världen förändras när jag ändrar uppfattning om den." skriver jag på en lapp och lägger i korgen med redan hundratals hälsningar. Det kommer in två unga tjejer med blommor. De tänder ljus och sätter sig en stund. Jag ler och får leenden tillbaka. Den ena flickan gråter. Tillsammans med min syster går jag sakta ut ur kyrkan och jag älskar henne lite mer än nyss. Jag känner enorm tacksamhet för att jag lever.

Vems är då felet i denna hemska tragedi?

Jag vill påstå att det är vårt fel. Allas fel. Många skyller ifrån sig, på polis, skola, föräldrar. På mannen som sköt, på ungdomarna som förstörde. Om jag säger att det är ditt fel? Varför har inte du gjort något och framför allt - varför gör du inget nu? Alla människor har ett ansvar i samhället. För samhället, framtiden och sig själva. Vi har alltid ett val. Ett val som innebär att vi antingen blir offer eller människa - en ansvarstagande, vuxen individ som strävar efter och tror på - Lycka. Väljer vi att vara offer skyller vi på andra, tar enkla vägar och blundar tills det är för sent.

image45

Jag försöker ta min del av ansvaret fast att jag inte direkt är inblandad i detta hemska som inträffat. Jag har idag visat att jag tänker på Simon och alla andra inblandade och jag väljer härmed att öppet blotta mina tankar. Kanske kan jag få någon annan själ att tänka till. Det vore för mig ett mirakel. Alla människor gör sitt bästa, det tror jag verkligen - sitt bästa utifrån sin egen kunskap och förmåga. Är det då denna människas fel att Du inte tycker att det är tillräckligt? Är det kanske Dina egna tankar Du ska börja reflektera över istället för varför andra inte gör precis det som Du tycker är rätt?

Tillsammans. I svåra stunder måste människor hålla ihop. Det är hemskt att det får gå så här långt men det finns en mening med allt. Tillsammans kan vi se den.

Försök att tänka på vad Du kan göra föra att tillvaron ska bli bättre och inte på hur orättvist livet är.

Fråga Dig inte vems felet är utan istället vem Du faktiskt vill vara.



Kommentarer
Postat av: lina

jag tror att om världen tänkte mer som du skulle fler människor gå med vinst än idag. när jag blir stor hoppas jag att jag blir lika klok som du.

2007-10-08 @ 22:40:09
Postat av: Anton A

Klockrent skrivet. Du skriver det som exakt alla tänket tror jag. Kanon!

Postat av: Cecilia

Jag blir alldeles uppslukad av dina ord. Det känns skönt att fler tänker som jag. Det råder en brist på kärlek i världen. Om fler spred kärlek, skulle vi nog slippa sådana här tragedier. Men det är också tack vare tragedier som 11/9, tsunamin och sådana här mord som får oss att vakna och inse att vi måste värna om varandra. Jag har rent konkret upplevt en effekt av att sprida kärlek. Jag berättar det gärna för dig någongång om du vill höra... *KRAMAR*

2007-10-09 @ 09:18:26
Postat av: Anna

Fia, du har en ödmjukhet och ett lugn som är guld värt. Jag beundrar din neutralitet. Det är svårt för många att inte välja sida i den här tragedin, men du lyckas låta helt opartisk. Det är en fin egenskap.
Vila i frid Simon

2007-10-09 @ 13:05:11
Postat av: Cina

Tårar kommer när jag läser din text. Din förmåga att skriva är enorm och du har ett hjärta av guld.
Det som har hänt är fruktansvärt för alla inblandade.Du har helt rätt att vi måste hjälpas åt och inte blunda för allt som är jobbigt. Kramis

2007-10-09 @ 16:27:44
Postat av: Catrin

Förbannat bra inlägg måste jag få säga! You go girl!

2007-10-10 @ 09:15:04
URL: http://thildaocatrin.blogg.se
Postat av: Linda

Du har sa manga fina tankar, funderingar och kanslor kring att dela med dig utav... Ja, vad ska man saga egentligen..? Sitter berord bakom en skarm i ett fattigt land dar det stora flertalet av manniskorna verkar ha en san dar, du vet 'skont familjar installning'. Precis som dar hemma, fast annorlunda... Verkligheten ar bra sjuk ibland..! Ordentligt manga kramar till dig!

2007-10-10 @ 14:05:22
Postat av: ....

Du skrev det där jätte bfra tycker jag,
för dom flesta som skriver anklagar antingen gubben eller det dära gänegt men du som finner inte vems fel det är!
Helt klockrent för så ska det inte behövas några klagomål och allt sånt som har blvit hela tiden!
Så många frågor som man aldrig kommer få svar på.
ha det bäst!

2007-10-10 @ 19:37:06
Postat av: Tommy

Oj så bra! Det är helt rätt tänkt. Man fokuserar alltid på fel sak när det är något som händer! Allt sker ju utav en anledning som ligger djupare än man tror! Tänker på dig! KraaaaaM!

2007-10-12 @ 07:41:51
URL: http://lauden.blogg.se
Postat av: Linus

Oj. Helt chockad. Vilken text. Berör oerhört mycket. Älskar dej Fia.

2007-10-12 @ 22:31:07
Postat av: michaela

Mkt bra skrivit. Väcker eftertänksamhet till liv. Ngt som verkligen behövs just nu i samhället. För många människor går genom livet o väljer att inte se, inte vilja förändra, inte orka bry sig, tänka till, inte våga ransaka sig själv eller sin omvärld. Fortsätt så! Kram!

2007-10-13 @ 13:46:36
URL: http://www.flickotankar.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback