trött.
Åh. Tröttheten är över mig som ett riktigt töcken.
Ända sedan helgen har jag verkligen tagit varje tillfälle att sova som jag bara kunnat.
En stund här, en stund där.
Kanske är det helgens bravader som sätter mer spår än jag tror.
Eller någon liten bacill som försöker inta mig kropp.
Eller bara vanliga gravidkrämpor.
Kanske lite av varje.
Hör att inget blir bättre på borta/hemmaplan och undrar verkligen över vissa människors val.
Brist på respekt.
Hänsyn.
Kärlek?
Vilken syn finns på medmänniskor när man gör som Du gör?
Jag undrar om det verkligen känns bra.
Att alltid tänka på sig själv, i första hand, andra hand, enda hand.
Bäbis har börjat göra nya rörelser i magen och ibland känns det nästan som vi är hand mot hand.
Nära. Innerligt.
Vi å vår bäbis.
Det börjar bli dags att bestämma/köpa barnvagn och dom andra viktiga(ste) sakerna.
Det känns att tiden går. Fort.
I helgen var det exakt ett år sedan jag vilade ögonen på A första gången.
Kärlek vid första ögonkastet.
Det var speciellt att vara på plats i år.
Tillsammans, med ringar och bäbismagen.
Vänner och kärlekar.
Även att vi inte dansade till samma låt som förra året dansade vi oss in i varandra.
Livet.
Kärleken.
Jag ler när jag läser* du har en underbar tid.
Saknar dig
finaste* LOVE.
All lycka till er. <3
massa kärlek till er. <3
Jag tänkte faktiskt exakt den tanken under maran, att ni firade 1 år, nästan... Underbart, men va tiden föyger iväg, fast det känns som ni varit ett i en evighet o lite till... <3
Underbara liv,vårt liv <3